Som startman i laget Utan Tvekan Bäst skulle jag köra de tre inledande passen inför en i det närmaste fulsatt Arena Älvhögsborg. I omklädningsrummet insåg jag att det som skulle vara en kul grej – en man i cykeltights och ett rosa glitterlinne – faktiskt kunde utvecklats till något annat.
Förvånad över min egen nervositet drog jag på mig kläderna. De första kommentarerna lät inte vänta på sig. Personer jag inte kände, och aldrig ens träffat tidigare, uttryckte skämtsamma gliringar som gick ut på att jag nog fick hålla hårt i cykelbyxorna och förbereda mig på våldtäktsförsök om jag gick ut ur omklädningsrummet med den tröjan på mig.
Givetvis hade jag räknat med att väcka en viss uppmärksamhet och munterhet, och självklart var jag beredd på gliringar och retsamma kommentarer. Syftet var ju att skoja till det lite, och att bjuda på mig själv. Men jag hade inte räknat med att människor skulle bli provocerade på riktigt, att folk jag inte kände skulle peka finger och skratta. Jag menar, rosa är ju bara en färg, och glitter är ju fint, vad finns egentligen att reagera mot?
Och för att bli lite allvarlig en stund: jag tänker på de människor vars biologiska, mentala och sociala kön kraschar, och på vilket fantastiskt mod dessa människor uppvisar när de bejakar sin könsidentitet och utmanar oss andra och vårt inlärda beteende, där någon lurat i oss att färger, mönster och former också – enligt gängse heteronormativitet – kategoriserade i manligt och kvinnligt.
Så #glitterupproret är inte bara en kul ploj, utmana dig själv och dina fördomar!
